Sanningen

Sanningen är tyst.
Den väntar i ett mörkt hörn,
osedd, outsmyckad.

Du finner den inte bland de andra –
klimatet där är för fientligt.

Ändå längtar den ibland efter beröring,
efter att verkligen bli sedd,
inte bara viska för sig själv i skuggan.

Den har lärt sig att människor blundar
för det enkla.
Allt som vägrar glänsa.

Så den gömmer sig på två ställen:
i det vardagliga, det nästan osynliga –
eller så klär den sig i illusion.

Som en kvinna som smyckar sig,
men i hemlighet hoppas
att någon ska se förbi klänningen,
förbi allt det lånade,
och vilja ha henne –
som hon är.

Men de flesta som möter den
fastnar i glansen –
och får aldrig veta
att det verkliga
var så mycket mer.

Illusionen gör henne synlig,
men på fel sätt.

Sanningen rör sig vidare –
som ett ljus som vandrar längs en vägg
när ingen tittar.

Illusionen –
står kvar.
innesluten i sitt eget skimmer,
i hopp om att någon,
en dag,
ska skymta konturerna bakom den
och känna igen det som alltid var där.