Relationer

För att medvetandet ska kunna uppleva sig självt
krävs relationer.
Utan den – ingen upplevelse.

Vi kan börja med det självklara.

Rummets tre dimensioner:
längd, bredd och höjd.

Tre relationer som tillsammans
skapar ett navigerbart system.

Tre variabler.
Oändliga positioner.

Vad är medvetandets motsvarighet?

Det som minns.
Platsen för skådespelet.

Det som är.
Nuet och närvaron.
Det som upplever.

Det som blir.
Rörelsen och förändringen.

Om du tar bort minnet –
så finns bara glömska.
Det blir som att rita i vatten.

Ta bort det som är –
så finns bara frånvaro.
Något sker –
men ingen märker det.

Ta bort det som blir –
så finns bara stillhet.
Frusna ögonblick.

Om relationerna är glömska,
frånvaro och stillhet –
kan det som återstår
inte längre misstas
för att vara en människa.

Medvetandet rör sig inte genom tiden.

Det är tiden –
sedd inifrån.

Motsatta världar

Vetenskapen säger
att tid är rummets fjärde dimension.

Vänd på det.

Om medvetandet har tre dimensioner –
minne, närvaro, rörelse –
vad är då den fjärde dimensionen?

Rum.

Medvetandet och rumtiden
är varandras spegling.

Ingen av dem är primär.
Ingen av dem är komplett utan den andra.

Och vad existerar då egentligen?

Inte medvetandet ensamt.
Inte rumtiden ensamt.

Det som existerar
är mötet mellan dem –
upplevelsen.

Varken inne eller ute.
Varken subjekt eller objekt –
bara relationen själv.

Du kan inte härleda projektorn
ur sin egen projektion.
Alla försök att göra det
leder till den andra modellen.
Något som kan förväntas av något
som är fötts ur enhet
men upplever via separation.

Vi har den yttre världen.
Vi har den inre världen.

På samma sätt
som två ögon ger djupseende
och två öron ger stereo –
uppstår något ett öga aldrig kan se
när vi lägger ihop dessa två.

Svårigheten är att komma dit.

För det är två världar –
med motsatta sätt fungera.

I den yttre världen
kan du jaga ifatt kunskap.
Skriva ner den exakt.

I den inre världen
måste förståelsen komma till dig.
Den går inte att hålla.

Två dikter för att visa relationerna

Här är två scener. Kan du se relationerna i dem? Kan du hitta minnet, nuet och rörelsen?

Dansgolvet

Rummet är tomt
med en förväntansfull atmosfär.

En man kliver in.
Kroppen blir en förlängning av musiken.
Stegen blir dans.

Musiken fyller rummet.
Glas klirrar.
Atmosfären är livlig.

Eldstaden

Eldstaden står där den alltid gjort.

I den brinner en eld.
Vedträna knäpper och sprakar.
Skuggorna dansar på väggarna.
Värmen sprids i rummet.

Det är en sak att betrakta elden
och säga:

"Jag förstår –
lågan hör till elden
och elden är varm."

En helt annan sak att inse
att den speglar något inom dig själv.

"Jag är eldstaden,
lågan
och värmen."

Observatören

Vi är vana vid att uppleva tiden linjärt.
En linje från dåtid till framtid.

Mätbar.
Vetenskaplig.

I den inre världen
är tiden inte linjär –
den är samtidig.

En kort repetition:
Det som minns - är detsamma som dåtid.
Det som är - är detsamma som nutid.
Det som blir - är detsamma som framtid.

De tre är inte passiva.
De formar varandra i konstant rörelse.

Minnet matar in föreställningar
om vad du har varit.
Framtiden matar in föreställningar
om vad du ska bli.

Båda formar nuet – det som upplever.

Nuet ser genom två filter i konstant rörelse.
En pågående förhandling
mellan det som var,
det som fruktas –
eller det du hoppas på.

Ur dessa tre skapas du betraktaren-och-berattelsen.html">narrativet om vem du är.

Ändå saknas något.

Ingen av dessa delar vet att den existerar.

Dåtid vet inte att den är dåtid.
Framtid vet inte att den är framtid.
Nuet vet inte ens att det är nu.

Ändå upplever du dem.

Så vad är det
som ser relationerna?

Det är observatören.

Inte ett ego.
Inte en identitet.
Inte berättelsen om vem du är.

Bara blicken.

Ingen av de tre kan göra det.
Bara det som står utanför dem.

Och ändå –
försöker du se observatören
ser du ingenting.

För det et som letar –
är det som söks.

Treenighetens glömda innebörd

Människan har återfunnit samma struktur
om och om igen.

I myter.
I religioner.
I symbolsystem.

Fadern – det som har varit.
Minnet. Ursprunget. Det som bär.

Sonen – det som är.
Närvaron. Det levande. Det som upplever.

Den Helige Ande – det som blir.
Rörelsen. Det som förbinder och förnyar.

Människan såg strukturen.
Men mystikens förståelse
går inte att ge till folket.

Den kan inte förklaras –
den måste upplevas.

Så strukturen kläddes
i något människor redan kände igen.

En far.
En son.
En rörelse mellan dem.

Familjen.
Hierarkin.
Det konkreta.

Det var inte nödvändigtvis en lögn –
utan kanske bara en välvillig översättning.

Men översättningar
förlorar alltid något.
Och det som gick förlorat
var riktningen.

Det är samma princip
som återfinns i kvantfysiken.

En våg
innehåller flera möjliga tillstånd samtidigt.
Potential.

När vågen observeras
kollapsar den till en partikel.
En specifik manifestation.

Det betyder inte
att partikeln är falsk.
Den är bara mindre.

En lokal version
av något större.

Samma sak händer
med sanning.

Den bakomliggande sanningen
är större än språket.

När den översätts
till ord,
symboler
och berättelser –

kollapsar även den
till något mer konkret.

Problemet börjar
när människor tror
att partikeln är helheten.

När symbolen blir Gud
och berättelsen blir sanningen.

När människor dyrkar Jesus från Nasaret
istället för att förstå vad han pekade mot.

När det inre läggs i det yttre –
går berättelsen att förvanska.

Det som pekade inåt
börjar peka utåt.
Det som skulle frigöra –
börjar kontrollera.

Samma struktur. Annat språk.

Ögat i triangeln
finns på sedlar,
kyrkor
och gamla byggnader.

Ironiskt nog
har många börjat associera det
med mörka krafter,
kontroll
och hemliga sällskap.

Intuitivt kanske du förstår varför.

När människor glömmer
att ögat är deras eget
börjar de söka auktoritet
utanför sig själva.

Men sanningen försvinner inte –
den gömmer sig bara
under lager av berättelser.

Den sanna historien
finns inte i en bok.

Den finns i medvetandet –
innan berättelserna.

Och eftersom medvetandet är grunden
kan själva källan aldrig skrivas över
med lögner.

Den kan heller aldrig berättas fullt ut.

En berättelse är alltid mindre
än det den försöker beskriva.

En projektion av något större.

Därför kan den bara läsas
med blicken vänd inåt.

Men –
det sista människan lär sig
är att söka där.

Berättelser dör.
Imperier dör.
Identiteter dör.

Blicken gör det inte.

Och den har aldrig
tillhört någon av dem.