Parallax

Vetenskapen beskriver verkligheten
genom tre rumsliga dimensioner.

Längd.
Bredd.
Djup.

Tre koordinater
som gör position möjlig.

Men position räcker inte
för att beskriva ett universum.

Något måste förändras.
Något måste röra sig.

Därför brukar man säga
att tid är den fjärde dimensionen.

Ett objekt kan lokaliseras.
En händelse kan mätas.
Universum blir navigerbart.

Och modellen fungerar.

Den byggde broar.
Satelliter.
Mikrochips.
Medicin.

Att förneka det
vore arrogant.

Men varje modell bär på antaganden.

Det största:
att materia är fundamentet
och att medvetandet uppstår senare.

Partiklar blir atomer.
Atomer blir stjärnor.
Stjärnor blir planeter.
Planeter blir liv.
Liv blir hjärnor.
Hjärnor blir medvetande.

En möjlig berättelse
men inte den enda.

Det inre perspektivet
börjar från andra hållet.

Medvetande.
Observation.
Perception.

Materia
som stabiliserad upplevelse.

Medvetande blir perception.
Perception blir värld.

Och även den modellen fungerar.

Den förklarar varför upplevelse
överhuvudtaget existerar.

Den förklarar varför observatören
aldrig riktigt går att ta bort
ur ekvationen.

Den förklarar varför verkligheten känns
märkligt exakt kalibrerad
för att kunna upplevas.

Det inre livet
följer samma logik.

Dåtid.
Nutid.
Framtid.

Tre koordinater
som gör identitet möjlig.

Utan dåtid
ingen berättelse.

Utan nutid
ingen upplevelse.

Utan framtid
inget hopp och mening.

Men identitet räcker inte heller.

Tankar måste uppstå någonstans.
Minnen måste existera någonstans.
Nuet måste upplevas någonstans.

Det har också en fjärde dimension.

Rum.
Igen.

Det yttre perspektivet kallar det:
rumtid.

Det inre perspektivet
skulle kunna kalla det:
tidsrum.

Samma koordinater.
Bara olika språk.

Två perspektiv
av samma helhet.

Precis som man kan förvänta sig
i ett system
som måste separera sig självt
för att kunna upplevas.

För när du tänker efter:
det yttre rummet
ser du varje dag.

Det inre rummet
bär du redan på.

Det som förändras
är inte verkligheten.

Bara var observatören står
när den beskriver den.

Det ena perspektivet
ser världen.

Det andra
ser den som upplever världen.

Både mystiker och vetenskapsmän
blir extrema
när de tror att ett perspektiv räcker.

Vetenskapsmannen
kan kartlägga havet
och ändå aldrig lära sig simma.

Mystikern
kan se himlen
men aldrig bygga ett hem i molnen.

Och visst kan det låta enkelt
om allt är medvetande.
Men ett medvetande
som fundament för allt
brottas med sina problem:

Oändlighet.
Evighet.
Gränslöshet.

Det låter vackert.
Tills du inser konsekvensen.

Utan gränser
finns inga koordinater.

Utan koordinater
finns ingen orientering.

Utan orientering –
finns ingen erfarenhet.

Det är ett evigt fritt fall.

Vad är upp?
Vad är ner?
Vad är tid?
Vad är du?
Vad är här?

När allt är möjligt
förlorar allt betydelse.

Så medvetandet gör något briljant.

Det begränsar sig självt.
Det skapar koordinater.

Tid.
Rum.
Kropp.
Minne.
Språk.
Relationer.
Identitet.
Berättelse.
Ankare.

Och vi kallar summan av dessa ankare:
"Verkligheten".

Mitt namn.
Mitt liv.
Min historia.
Mina minnen.
Mina trauman.
Min kropp.
Min tro.
Min rädsla.
Min ambition.
Mitt ego.

Allt detta är både verkligt
men också bara koordinater.

Det är både vacker skapelse
och horribel kamp.

Båda samtidigt.

Du är både drömmen
och drömmaren.

Ord.
Förankringar.
Bojar.
Markörer.
Etiketter.

Det du kallar vardag
är platsen där ett gränslöst medvetande
kastar ankare
och kallar det verklighet.

För att inte gå vilse
i sig självt.

Språk. Nationer. Religioner. Karriärer. Familjer. Identiteter. Rutiner.
Alla som försök att hitta botten i ett bottenlöst hav.

Och kanske är det därför
egot får panik
när ankaret börjar lossna.

För berättelsen inser
att den är en berättelse –
och havet under den
har inget slut.