Betraktaren

Berättelser har inget val än att bli till.
Varje modell och varje berättelse
vilar i något underliggande –
förankrat i något ingen kan beskriva.
Men som vi ändå bygger allt efter.

Om vi följer ankarkedjan tillräckligt långt
ner i det okända
leder den inte till ankaret.
För ankaret är inte.

Du är.

I den insikten får jaget
bråttom till fast mark.
Upp till ytan.
Bums.

Nu står du på ett nytt ställe.
Betraktare av berättelsen –
där du hittade ankaret.

Fast mark under fötterna.
Genom att vägra vara grunden
till att själv vandra på den.
Jaget skapade en ny berättelse –
och kastade ankare igen.

Nu bevittnar du vad du såg
från en ny plats.
Både utifrån och inifrån –
samtidigt.

Medvetandet växer
genom att äta sin tidigare form.

Tro är starkare än vi tror.
Paradoxalt nog inte på det sätt
folk tror.
Och samtidigt –
precis så.

Den delar sig
i oändliga berättelser.
Skapade av föreställningarna
om hur kedjan är fäst
vid ankaret.

De kan byggas
hur långa som helst.
För medvetandet upplever sig själv
genom separation,
där en del höljs i skugga.
En extra länk kan alltid
läggas till kedjan.
Även insikten är en länk
som läggs till kedjan.

Vem tror egentligen mest?

Forskaren som räknar kedjans länkar och säger
"Ungefär så här!",
eller den som ser
att ankaret är forskaren?

Svaret beror på hur du kastar myntet.
Och hur du fångar det.

Varje dag är en dag
där ett vildvuxet fritt medvetande
kastar ankare i mörker –
och kallar det verkligt.

Och visst är det tur
att myntet alltid landar på ena sidan?
För vore det annorlunda –
skulle ingen finnas kvar att läsa svaret.