Spänning

Vi vill gärna tro
att vi är annorlunda
och står över naturen.

Lite mer utvalda.

Men våra konflikter
är bara väder
på ett annat språk.

Vi slåss för sanning –
men sanning är ett moln av möjligheter
och består bara tills något bryter den.

Våra åsikter är
blixtar som skär genom molnet.
De skapar riktning,
bestämmer form –
men lämnar det andra
i mörker.

Varje val kräver ett offer.

Den som krigar
för sanning
krigar i själva verket
för en smula.

Att förväxla riktning med helhet
är att gå vilse i illusionen.

Människans fria vilja
är kollektivt sett
inte friare än ett åskmolns val
att hålla kvar sin laddning
eller släppa den fri.

Men  det
som tycks oundvikligt
växer fram
ur otaliga små val
av riktning
i sitt eget moln av möjligheter.

Och när riktningen skiljer sig åt
uppstår spänning.
Mörka åskmoln tornar upp sig.
Om det fortsätter växer de.

Till slut blir blixten oundviklig.

Men när kompromisser sker
minskar spänningen.
Då faller regn utan blixtar.

Och när människor möts
i samförstånd
faller spänningen snabbt.
Molnet löses upp
och solen tittar fram.
Då behövs varken regn
eller blixtar.

Men en helt molnfri himmel
för länge –
innebär torka.

Och på så sätt är allt
som det måste vara.

Blixtar slår ned där de behöver,
regn faller när det behövs.
Ibland upplöses molnen
och solen tittar fram.

Vi kan tro att vi styr förloppet,
men vi är lika mycket
en del av stormen
som molnet självt.

Så vi spelar våra roller.
Några samlar laddning.
Andra släpper loss den.
Några försöker lugna vinden,
andra förstärker den.

Den som inte lär sig
att jorda sina inre spänningar
blir bara ännu en laddning
i molnet.

Stormen drivs även av berättelser
om vad som hotar oss.

Den som bestämmer
vad som ska fruktas
och vem som ska bära skulden –
leder också blixten.

Och folket är åskledaren –
när rädslan slagit rot.
Där söker blixten alltid
den enklaste vägen -
genom de grundaste tankarna.

Och i tron
att vi försvarar det goda
luras vi att kriga
för våra illusioner.

Tills blixten slår ner.
Den lyser upp molnen
och blottar för ett ögonblick
inte bara den väg som blev –
utan alla andra vägar
som inte valdes.

Smärta.

Spänningen avtar.

Insikten blir kvar.

Molnen skingras
och solen tittar fram.

Och till slut blir insikten
ännu ett moln.