Maria Strömme, professor i materialvetenskap vid Uppsala universitet, har publicerat en teori i den vetenskapliga tidskriften AIP Advances där medvetandet inte är en bieffekt av hjärnan – utan det fundamentala fältet som tid, rum och materia uppstår ur.
Maria Strömme ser djupt nog för att känna igen det mystikern alltid pekat mot – och modig nog att formulera det i sitt eget språk. Det som Vedaskrifterna, Bibeln och Koranen närmade sig med bildspråk och tystnad, närmar hon sig med ekvationer. Inte som en översättning – utan som ett eget vittnesbörd från en annan sida av samma verklighet.
Det krävs mod. Inte för att teorin är fel – utan för att institutioner alltid skyddar det de byggt. Förr försvarade det kyrkans dogma. Nu försvarar det det vetenskapliga paradigmet. Mekanismerna är desamma.
Men den äkte vetenskapsmannen och den äkte mystikern är i grunden väldigt lika – bara i olika rockar. Stigarna de vandrar på är vid första anblick olika men om de vandrar tillräckligt länge kommer de att se att de går på samma stig och att verkligheten liknar ett Möbiusband*. Båda ser till slut verkligheten med samma blick.
* Ett Möbiusband är en yta med endast en sida – börjar du gå längs kanten kommer du tillbaka till startpunkten utan att ha korsat någon kant. Det som verkade vara två sidor visar sig vara en.
Men mellan dem – alltid närvarande – finns de som stannat halvvägs och utropat sin sida av myntet till hela sanningen. Den absoluta sanningen byter skepnad och beror på vilken sida av myntet som den kollektiva förståelsen befinner sig på. Den rörelsen är alltid densamma – att slå ihjäl det som rör sig för att undersöka, namnge det som är namnlöst, göra cirkeln till en fyrkant. Den sitter lika ofta bakom en akademisk titel som bakom ett altare. Livet självt motarbetas av de som tror sig äga kartan över det.
Och egentligen kan det aldrig vara annat förutom tillfälligt. För allt rör sig, och måste röra sig, men människor behöver fast mark. En gemensam förståelse är inte ett fel – den är en nödvändighet. Kunskap måste institutionaliseras för att bäras av många. Men i det ögonblick den stelnar blir den rörliga sanningen form. Och som form blir den snabbt till dogma. Det står var och en fritt att bryta sig ur den – men det krävs kraft som väldigt få besitter. Och den som kontrollerar narrativet får makt.
Vi skrattar åt det gamla. Bygger nya berättelser. Och någon annan kommer i framtiden att skratta åt våra – lika säkert som att cyklerna fortsätter.
Den som följer kedjan för långt riskerar – oavsett hur sann betraktelsen är – att hamna utanför det som är institutionellt tillåtet att se. Berömmet kommer i efterhand. Jorden var inte platt.
Maria Strömme följer ändå. Och i en värld som rör sig snabbt kommer hon förhoppningsvis att få den respekt hon förtjänar. Även om insikten hon bär – att vi alla redan är ett – gör själva bekräftelsen till en vänlig ironi. Hon tar förhoppningsvis emot priset med ett leende. Kanske med en insikt hon talar tyst om – för sig själv och andra. Karaktären spelar sin roll i berättelsen. Och skuggan av den djupaste insikten måste ibland bortses ifrån för att något överhuvudtaget ska ha värde.
Hon är materialvetare som kommit fram till att material är sekundärt. Det är inte en liten rörelse. Det är att följa det vetenskapliga spåret så långt att man hamnar på andra sidan myntet – där mystikern alltid stått och väntat.
Maria Strömme formulerar samma sak i kvantmekaniska termer och konstaterar att det är "dags att hardcore science på allvar börjar utforska detta." Hon frågar: "Är de här fenomenen egentligen mystiska? Eller finns det en upptäckt vi ännu inte gjort?" Fritt citerat ur källa: UU.se
Vi söker, finner och glömmer i cykler. Kvantfysikens väg in i medvetandet är i själva verket just den gamla mystiska insikten men funnet i en ny berättelse. Insikten sker ömsom i det andliga, ömsom i det materiella... Myntet roterar. Berättelsen vävs vidare... en ny länk till kedjan smids.
Till slut inser vi kanske att det närmaste vi kommer en formulering som kan bäras av mänsklig förståelse hamnar någonstans här:
Sanning är summan av alla perspektiv.
Och även om jag inte är kristen i den institutionaliserade betydelsen – men ändå nickandes åt den kristna mysticismen – pekar "Älska din nästa" mot något strukturellt sant. Det är det enda sättet att samla alla perspektiv samtidigt. Dåren och geniet är delar av samma sanning. I den här texten representerat av mystikern och vetenskapsmannen. Och som andra noterat genom historien har de en tendens att vara båda två samtidigt – vilket kanske inte är så konstigt eftersom medvetandet självt bygger på en illusion av separation för att kunna uppleva.
Och ändå - eller just därför - går det alltid stigar från ena sidan av myntet till den andra. Fanns inga stigar, så skulle ingen ordning kunna uppstå. Medvetandet skulle inte kunna göra hela existensen till sin alldeles egen lilla kurragömma-lek.
Upptäckten må vara stor. Erkännandet större. Ett paradigmskifte där ett nytt kapitel läggs till den oändliga historien. Men baserat på sin egen logik smider vi samtidigt en ny länk till kedjan som leder in i mörkret där vi inte ser den. I mörkret finns ingen absolut sanning – bara en möjlighet för medvetandet att skapa det nästa som ska betraktas. Och det är vetenskapens egen solipsism.
Jag accepterar den - gör du?
Vi söker ankaret, men ankaret är i själva verket vi själva.
Det är precis så långt vi kan komma.
Likväl vänds myntet för att nästa kapitel ska skrivas.
Och det är ingen liten grej.
Publicerat 6 maj 2026