Ett medvetande som söker absolut insikt hamnar obönhörligen i en paradox. För hur ska det som är upphovet till allt kunna analysera sig självt utan att dras ner i en oändlig rekursion – där varje försök att förstå analysen kräver en ny analys, i en process som aldrig kan avslutas?
När sinnet letar efter den slutgiltiga lösningen försöker det oftast med logisk analys och begrepp för att förstå vad det yttersta är. I praktiken mäter det den manifesterade världen (1) – allt det vi ser, förstår, vet existerar, eller till och med vet att vi inte vet eller inte ens vet att vi inte vet – i allt mindre delar, på jakt efter den minsta beståndsdelen. Varje mätning är en division: världen delad med måttstocken. Och måttstocken krymper mot den enhet (0) som allt är sprunget ur.
Metoden är briljant för att bygga broar. Den är sämre på att hitta den som går över dem.
I matematiken är ett dividerat med noll odefinierat – frågan får inget svar att landa i. Sinnet kan heller aldrig nå nollan direkt. Det närmar sig den med allt finare begrepp, och för varje steg mot det minsta växer svaret mot det oändliga. Inom datavärlden kallas det en oändlig loop. Det sker i program som söker något de aldrig kan nå, och som till slut förbrukar allt minne de har och kraschar i en ”blåskärm”.
Ettan och nollan står här mot varandra som tes och antites – det som kan mätas och det som allt mäts ur. Mötet mellan dem liknar den tankemodellsom brukar tillskrivas G.W.F. Hegel, där en tes kraschar in i sin antites för att uppgå i en syntes. Ingenting går dock förlorat i denna process; i de mindre, vardagliga varven fungerar syntesen snarare som en transformation – en död och återfödelse som leder till en högre nivå, där den gamla ståndpunkten dör för att ge plats åt en mognare insikt. Men så fort denna nya syntes stelnar till ett nytt begrepp blir den till en ny tes som genast kräver sin motsats.
Bristen är motorn för hela upplevelsen.
Det är i det stora varvet, när sinnet vägrar att släppa taget och fortsätter att räkna och resonera för att tvinga fram det absoluta, som det hamnar i en spegelkorridor av begrepp. Varje bild av betraktaren kräver ytterligare en betraktare som ser bilden, och korridoren saknar slut. Tanken arbetar allt hårdare med ett material som hela tiden glider undan.
Här räcker det inte med en mjuk återfödelse.
Systemet överhettas, upplevelsen tappar markkontakten och meningsbyggnaden börjar gå sönder inför det gränslösa, eftersom den försöker bära något som den aldrig var byggd för att rymma. Innan denna intellektuella kollaps blir total i det stora varvet slår dock en inbyggd skyddsmekanism till.
I programmeringens språk kastar systemet ett undantag: processen avbryts och kontrollen lämnas tillbaka till en nivå som klarar av den. För medvetandet sker det genom kontrast, glömska och invanda jagmönster. Insikten begränsar sig själv genom att återvända till det lokala perspektivet, till formen och den vardagliga identifikationen.
Kroppen och det mänskliga perspektivet fungerar som en begränsare inbyggd i hårdvaran. När begreppen når gränsen för vad det psykologiska ramverket tål, tvingas medvetandet tillbaka till det konkreta – att dricka vatten, känna smärta, skratta. Att tappa tråden. Att inte förstå. Att glömma. Formen fungerar som en säkring i en elektrisk krets som löser ut när spänningen blir större än ledningen tål, så att strömmen bryts innan något brinner. Glömskan och begränsningen hör till samma mekanism. De skyddar hårdvaran från att brännas ut och håller upplevelsen igång i en skala som går att leva i.
Syntesen – där tesen och dess motsats, antitesen, förenas – uppstår när insikten slutar försöka räkna ut nollan och börjar vara det utrymme där både ettan och nollan får plats. Ekvationen skrivs om. Intellektet försöker inte längre äga insikten som ett objekt, och tyngdpunkten flyttas från det som observeras till närvaron, processen i sig. Insikten behöver då inte krascha systemet, eftersom den inte längre kräver att allt förstås på en gång i tankeform. Det som nyss var en logisk återvändsgränd blir ett öppet utrymme, en tomhet som bär potential. Blåskärmen ersätts av en tyst och stabil omställning. Insikten upplevs inte längre som en chock för intellektet och ligger i stället kvar som en naturlig bakgrundston i det vanliga livet.
Den balansen håller inte länge. Och det ligger i dess natur.
Så snart hållningen har uppstått börjar sinnet göra den till en ståndpunkt – jag är den som rymmer, den som har förstått. Syntesen har då blivit en ny tes, och intellektet sträcker sig åter efter helheten, nu med bättre begrepp och från ett högre varv. Samma säkring löser ut igen, samma glömska tar över, och rörelsen fortsätter. Resultatet är en spiral där varje varv innehåller samma tre moment på en annan höjd. Glömskan får därmed ytterligare en funktion: utan den skulle den första syntesen stelna till en slutsats, och insikten skulle drabbas av samma stelnande som allt annat som hålls fast för länge.
Samma rörelse pågår i mindre skala hela tiden, i det ständiga mumlande som kallas den inre rösten. Rösten lägger fram något, invänder mot det och jämkar ihop de två, och jämkningen blir genast ett nytt påstående som i sin tur möter sin invändning. Tes, antites och syntes avlöser varandra så snabbt att de upplevs som ett enda flöde av tankar. Glömskan arbetar lika snabbt. Det mesta av det som sägs släpps i samma ögonblick som nästa tanke tar plats, och det är därför monologen kan fortsätta utan att bli för tung för sig själv.
De stora varven av insikt och glömska har samma form som den inre monologen, bara i större storlek och långsammare takt. Rösten försöker också räkna ut nollan, med ord i stället för ekvationer, och den stannar av samma skäl som ekvationen: frågan saknar svarsform. I de korta mellanrummen där mumlandet tystnar syns något som fanns där hela tiden. Rösten talar, och något hör den tala. Det som hör deltar inte i samtalet.
Systemet hotar att krascha när sinnet försöker packa in det oändliga i ett ändligt begrepp. Skyddsmekanismen skapar glömskan och formen så att medvetandet kan fortsätta utforska sig självt som ett levande flöde, varv efter varv.
