Min första reaktion inför Bibelns bokstavliga berättelse var ett rent avfärdande – en reaktion mot skalet och den yttre dogmen. Men ju längre jag såg bortom det bokstavliga, desto tydligare framträdde samma mönster. Jag insåg att berättelsen inte var en uppdiktad trossats som kräver blind tro, utan en inkapsling av exakt den dynamik dikten fångade: att jaget vill räddas som det är, medan det som faktiskt befriar kräver att jaget faller.
Dikten avfärdar inte berättelsen. Det som först sågs som en uppgörelse med kristendomen visade sig vara nyckeln till förståelse.
Låt mig börja med att först berätta var jag står.
Kristendomen som bokstavlig trossats avvisar jag fortfarande till 100%. Att en gudom sänder en son för att avrättas i syfte att avskriva en skuld, och att detta ska hållas för sant på ord, är inte något jag kan ta emot.
Det jag inte avvisar är mekanismen, syftet och det egentliga innehållet. Berättelsen bär något äkta, med en precision som skärps ju längre man läser bortom bokstaven. Där visar sig det gudomliga för mig. Inte en gud som ingriper. Medvetandet självt däremot – det som föregår varje namn, det som skapar.
Att religioner bråkar om bokstavstolkningar är inget nytt. Förenklat är det ett gräl med grannen om vems skugga som har rätt form. Skuggor faller olika, men berättelserna följer samma rörelser. Följer man dem bakåt konvergerar de – ofta i formuleringar så nära varandra att härkomsten blir ointressant. Sanning är rörlig men stelnar till slut i form. Till slut misstas formen för sanning.
Men:
Det som splittrar ligger i skalet.
Det som enar ligger i kärnan.
Inget av detta är tänkt att trampa på någons tår. Skalet är inget misslyckande. Den som omfattar berättelsen bokstavligt har – ur ett perspektiv – fel i sak, men bär samtidigt på det äkta. Oöppnat. Genom att hålla fast vid formen har bokstavstroende bevarat kärnan åt alla andra. Frågan är bara när fröet öppnar sig. Och det avgörs inte av mänsklig vilja – fröet gror när marken är redo.
Dikten här ovanför ser ut att avfärda den kristna berättelsen. Den gör motsatsen. Faktiskt. Den visar samma kärna som den jag ser, jag har bara byggt ett annat projekt runt den.
Texten som följer redovisar vad som är belagt om berättelsen om Jesus, vad som tillkom efteråt, och varför det som tillkom ser ut som det gör.
Vad som är belagt
Att Jesus avrättades genom korsfästelse under Pontius Pilatus är historiskt väl belagt.
Tacitus nämner avrättningen omkring år 116, som kristendomsfientlig romersk historiker. Josefus nämner den omkring år 93. Paulus skriver om den redan på 50-talet och hänvisar till levande ögonvittnen.
Till detta kommer ett inre argument. Korset var ett slavstraff och ett skamstraff. Paulus kallar själv budskapet en stötesten och en dårskap. En uppdiktad messias hade inte tilldelats den dödsorsaken.
Vad som tillkom efteråt
Händelsen är belagd. Betydelsen formades under decennierna som följde.
Markus skrivs omkring år 70, fyrtio år efter. Johannes omkring år 90–100. Däremellan fanns muntlig förkunnelse med syfte att övertyga, inte att dokumentera.
Passionsberättelsen följer Psaltaren 22 och Jesaja 53 i detalj. Händelsen berättas genom skriften.
Evangelierna skiljer sig åt i vad Jesus säger när han dör. Markus har övergivenhet, Lukas förlåtelse, Johannes fullbordan. Tre teologier, samma död.
Skillnaderna visar att materialet bearbetades. De visar inte att händelsen uppfanns.
Varför bearbetningen skedde
Två skäl räcker.
Det praktiska
En grupp stod utan ledare, avrättad som upprorsman. Antingen upplöstes gruppen, eller så tilldelades dödsfallet en mening. Verktygen fanns i den judiska traditionen. Ingen enskild konstruerade meningen. De formuleringar som fungerade upprepades, de andra föll bort.
Det kommunikativa
Ett budskap om att jaget måste upplösas kan inte tas emot av jaget. Formuleras det rakt avvisas det av exakt det som hör det. Frågan är hur man gör för att sprida något som inte kan tas emot av jaget eftersom det är så väsenskilt.
Berättelsen löser problemet. I den dör någon annan i mottagarens ställe. Därmed kan den bäras vidare av människor som inte öppnat den, i led efter led, i århundraden. Innehållet ligger kvar oförändrat inuti.
Det intressanta är att även denna mekanism ligger beskriven i mitt projekt sedan tidigare. I dikten ”Sanningen”.
Att inkapslingen är uttalad
Traditionen säger själv att den arbetar i två lager. Jämför texterna här nedanför med dikten ovan.
Markus fjärde kapitel är det tydligaste stället. Det inleds med liknelsen om såningsmannen. En man sår. Något faller på vägen och äts av fåglarna. Något på stenig mark och vissnar utan rot. Något bland tistlar och kvävs. Något i god jord och bär frukt. Sådden är densamma överallt. Det är marken som avgör.
Liknelsen berättas för en folkmassa. Ingen uttydning ges. Sedan drar han sig undan med de närmaste, och där sägs varför:
“Åt er är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som är utanför meddelas allt i liknelser
Markus 4:11
Formuleringen är ett problem för varje läsning där syftet vore maximal begriplighet. Här är otydligheten avsiktlig. Ett yttre lager ges åt alla, ett inre åt dem som kan ta emot det.
I samma kapitel anges också tidsförhållandet:
“Ingenting är fördolt utom för att det skall uppenbaras
Markus 4:22
Det dolda är dolt för att öppnas senare. Det är inte en förklaring i efterhand utan en beskrivning av metoden, angiven i texten.
Samma sak återkommer på flera håll. Paulus talar om en vishet som endast framförs bland de mogna. Hebreerbrevet skiljer mjölk från fast föda. Formeln den som har öron, han höre upprepas genom evangelierna och riktar sig till en delmängd av åhörarna.
Thomasevangeliet inleds med samma förutsättning:
“Den som finner tolkningen av dessa ord skall inte smaka döden
Thomasevangeliet 1
Meningen förutsätter att orden har en tolkning som inte ligger i ytan, och att den ska hittas.
Det som anges är att materialet är förseglat, att förseglingen är avsiktlig, och att den är gjord för att brytas.
Hotet mot makten
Läran är strukturellt oförenlig med styrning.
Den som söker auktoriteten inom sig behöver ingen förmedlare. Den som inte är rädd för döden går inte att kontrollera med hot.
Rom uppfattade hotet omedelbart. Korsfästelse var straffet för uppror och för slavar. Anklagelsen på korsets skylt var politisk:
“Judarnas konung
Romersk praxis var att brottet angavs på korset. Rom avrättade för anspråk.
Från texterna ur Markus till Johannes minskar Roms ansvar för avrättningen successivt, medan den judiska ledningens ansvar ökar.
En trolig, iallafall logisk anledning för detta är att rörelsen skulle kunna överleva inne i imperiet.
Floden och arken
Den avgörande omvandlingen sker senare och är väl dokumenterad. Kristendomen tolereras 313, får sin lärodefinition vid Nicaea 325 och blir statsreligion 380. Athanasius fastställer kanon i ett brev år 367. Fyndet i Nag Hammadi, nedgrävt ungefär då, brukar sättas i samband med den avgränsningen.
Det som återstod var en lära där arbetet redan är utfört av någon annan, och där tillgången förvaltas. Uppståndelsen gör figuren odödlig och därmed permanent tillgänglig, men flyttar samtidigt handlingen bort från läsaren.
En institution kan bara sprida det den kan förvalta. Det som inte gick att förvalta kopierades inte vidare. Urvalet var floden. Berättelsen var arken – förseglad, med det inre i behåll, buren av händer som inte visste vad de bar. För framtiden.
Resonanser i den kanoniska texten
Dikten hämtar ingenting utifrån. Det mesta står redan i texten, under det lager som flyttar handlingen till en annan.
Korset som läsarens eget:
“Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors
Lukas 9:23
“Jag är korsfäst med Kristus. Jag lever, dock icke jag Galaterbrevet
2:19–20
Kapitulationen:
“Den som finner sitt liv skall mista det
Matteus 10:39
“Ni är döda, och ert liv är dolt
Kolosserbrevet 3:3
Priset:
“Han säljer allt han äger och köper den åkern
Matteus 13:44
Motståndet:
“Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom Johannes 1:11
“Ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer Johannes 3:19
Att bäraren måste bort:
“Om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er
Johannes 16:7
Fröet:
“Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ensamt Johannes 12:24
Riket:
“Guds rike är invärtes i er Lukas 17:21
Några citat till hör hemma här, fast de är av annat slag. Vid korset står den bokstavliga läsningen redan uttalad, av de första som inte såg igenom. Även missförståndet är bevarat, dokumenterat på platsen där det uppstod.
Hånet från folkmassan:
“Hjälp dig själv, om du är judarnas konung
Lukas 23:37
Det förutsätter att räddningen består i att stiga ned – att jaget överlever. Det är diktens rad, ropad på platsen: jaget vill räddas som det är.
Hånet från rådet:
“Andra har han frälst, sig själv kan han icke frälsa
Markus 15:31
Sant, på ett sätt hånarna inte ser. Sig själv kan han inte frälsa. Det finns inget själv att frälsa.
Ropet från cellen bredvid:
“Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss
Lukas 23:39
Kravet att någon annan ska öppna dörren – utan att någon behöver släppa den som sitter där.
Båda lagren ligger i samma bok.
Den tomma graven
Alla evangelier har den tomma graven. Men en tom grav påstår ingenting. Den är en frånvaro, och en frånvaro måste tolkas för att betyda något.
“Varför söker ni den levande bland de döda? Lukas 24:5
Frågan lägger felet i själva letandet efter en kropp.
Tolkningen skrevs aldrig in i bilden. Graven förblev tom i texten. Den bokstavliga läsningen har därför alltid varit tillgänglig: där finns ingen, och har aldrig funnits någon. Den läsningen gick inte att stänga utan att ta bort graven, och graven gick inte att ta bort.
Thomasevangeliet
Thomasevangeliet innehåller 114 uttalanden om vad Jesus egentligen sade och ingen berättelse. Ingen korsfästelse, ingen uppståndelse och ingen försoning.
Riket beskrivs som redan närvarande, inom och utanför läsaren. Arbetet ligger hos den som läser. Thomasevangeliet innehåller 114 uttalanden om vad Jesus egentligen sade och ingen berättelse. Ingen korsfästelse, ingen uppståndelse, ingen försoning. Riket beskrivs som redan närvarande, inom och utanför läsaren. Arbetet ligger hos den som läser.
Skriften uteslöts ur kanon. Den vanliga förklaringen är teologisk. En strukturell är enklare: en lära utan ställföreträdande död ger ingenting att förvalta.
Vad som är gudomligt i det
Efter allt detta återstår frågan vad ordet gudomligt skulle syfta på.
Ingen gud behövs för förloppet ovan. Spridningen är rationell rakt igenom: berättelsen förenklades och formades för att bäras genom tiden. Som en frökapsel. Det gudomliga sitter i förståelsen av innehållet. Det berättelsen pekar mot: medvetandet, styrkan på insidan. Ingen form kan framkalla den förståelsen. Ingen institution kan förvalta den.
Därför finns egentligen inga fel troende. Det finns bärare och mottagare. Bäraren höll formen för sann och hjälpte därmed till att föra frökapseln vidare. Mottagaren ser ibland igenom den och tar emot, två tusen år senare.
Alla ser inte igenom. Det är inte meningen. Sådden sprids brett. Fröet gror där det kan.
Förståelsen kommer inte på begäran. Den kommer när förhållandena tillåter det. Det är ingen förtjänst hos den som råkar stå där när det sker.
Paradoxen
Dikten ser ut att vända sig mot berättelsen. Det gör den inte. Den har tagit emot och packat upp förståelsen.
Den anklagar ingen. Den säger bara vad som står under: att korset är läsarens eget, att graven alltid varit tom. Det är inte en invändning mot berättelsen. Det är berättelsen, öppnad.
Och öppningen förutsätter det den öppnar. Thomasevangeliet överlevde genom en slump i sanden. Den kanoniska berättelsen överlevde genom att kopieras i sjuttio generationer, förseglad, av en institution som inte visste vad den bar.
Lyft på stenen, och ni skall finna mig
Thomasevangeliet 77
