Sanningen är en levande cirkel –
rörlig, fri och ogreppbar.
Som ett barn som jagar en såpbubbla
vill vi fånga den.
Men handen som fångar är handen som spräcker.
Sanning som hålls för hårt vissnar och dör.
Bubblan kan bara landa
på en stilla, öppen hand.
Du kan inte beskriva något utan att förminska det.
Varje ord fångar en del – och missar resten.
Men symbolen pekar,
och håller ingenting fast.
Redan innan orden har ögat valt åt dig.
Du ser genom filter, trängre än blicken,
men i en blick som stillnat
träder det bortvalda fram.
Vår beskrivning av världen har gått så långt
att vi krympt oss in i våra bitar –
småfisk i medvetandets hav,
där den mindre till slut äts av den större.
I den perfekta beskrivningen av livet
sker ett mord.
Men varje extrem fullbordar ett varv.
Den som delar allt i tillräckligt små bitar
håller till slut helheten i handen –
och upptäcker att blicken kan flytta.
Fången i småfisken, fri i havet.
Samma du.
Havet självt.
Världen som vi känner den
är skuggan vi flyttat in i.
Sanningen är löst i medvetandets hav.
Där fryser vi sakta till bitar.
Några krossas.
Några stelnar.
Skillnaden är hur vi bär våra sprickor –
den sårbarhet som krävs för att vara form överhuvudtaget.
Din egen födelse var den första biten.
Gnistan tändes – och blev låga.
Jakten är livets egen lek –
eldens passion i rörelse.
Med tiden svalnar elden
till en skyddande stillhet,
och glömskan är nödvändig
för att leken ska fortsätta.
När verkligheten blir för tung
ser vi spelet bakom.
Genom sprickorna tittar medvetandet ut
och föds på nytt i en värld
som plötsligt visar sig vara mycket större.
Ur den stillheten skapas en ny struktur.
Vi packar upp lådan.
Pusslet läggs, bit för bit.
En bit ger ingen ledtråd,
några tillsammans ger en glimt,
andra faller på plats långt senare.
Länge liknar det ingenting.
Ordningen är kaotisk.
Motivet framträder och får mening
först när tillräckligt många bitar är lagda.
Början kan likna galenskap –
men det gör den även när ett barn lär sig gå.
Sakta prövar du dina första steg.
Igen – ett varv högre.
Och i takt med att motivet klarnar
inser du
att handen som lägger den
sista biten –
är handen som sträcker sig
mot såpbubblan.
