Sanningen är en levande cirkel –
rörlig, fri och ogreppbar.
Vi vill fånga den –
som ett barn som jagar en såpbubbla.
Men handen som fångar
är handen som spräcker.
I den perfekta beskrivningen av livet
sker ett mord.
Sanning som hålls för hårt
vissnar och dör.
Man kan inte beskriva den utan att
samtidigt förminska den.
I sin extrem visar sig
förståelse vara oförståelse.
Vi beskriver världen till en sådan extrem
att vi krymper oss själva.
Som fiskar i medvetandets hav
äts vi till slut av den större.
Det sker på alla nivåer.
Världen är beskrivningen.
Det finns alltid något att försöka greppa.
Vi identifierar oss som vuxna,
men i medvetandets domän är vi barn.
Sanningen är löst i medvetandets hav.
Där fryser vi till bitar och ibland krossas vi.
Skillnaden är hur vi bär våra sprickor –
den sårbarhet som krävs för att vara form överhuvudtaget.
Din egen födelse var den första biten.
Gnistan tändes.
Jakten är livets egen lek.
Världen är medvetandets egen spegel:
där tankens rörlighet speglar luft,
dess behov av förankring jord,
och dess flöde det vatten –
som fryser till is,
tills elden återställer allt.
Elden som driver oss framåt svalnar,
och övergår i en skyddande stillhet.
Glömskan – i flera lager – är nödvändig
för att leken ska fortsätta.
Den som går tillräckligt långt
i en riktning
kommer tillbaka.
Varje väg bort
leder hem.
När verkligheten blir för tung
kan vi ibland se spelet bakom.
Genom sprickorna tittar medvetandet ut
och föds på nytt i en värld
som helt plötsligt visar sig vara mycket större.
Ur den stillheten skapas en ny struktur.
Vi packar upp lådan.
Pusslet läggs.
Bit för bit.
En bit ger ingen ledtråd.
Några tillsammans ger en glimt.
Andra faller på plats långt senare.
Länge liknar det ingenting.
Ordningen är kaotisk.
Nu är allt en process, och början kan likna galenskap –
men detsamma gäller när ett barn lär sig gå.
Sakta prövar du dina allra första steg.
Motivet framträder och får mening
först när tillräckligt många bitar är lagda.
Och i takt med att motivet framträder
inser du:
Cirkeln är du.
