Om Holy Paradox någon gång skulle bli en bok som läses av miljontals människor, finns en märklig möjlighet. Dess största framgång skulle också kunna bli dess största misslyckande.
Bokens centrala idé är inte att världen ska ses ur ett enda perspektiv, utan att verkligheten blir rikare när flera perspektiv får existera samtidigt. Ändå är människor ovanligt skickliga på att göra motsatsen. Historien är full av böcker som skrivits för att uppmuntra självständigt tänkande men som senare blivit dogmer. Frågor har blivit svar. Metaforer har blivit bokstavliga sanningar. Verktyg har blivit identiteter.
Den verkliga faran med Holy Paradox vore därför inte att människor avfärdar den. Den verkliga faran vore att de tror på den för mycket. Att någon läser den och tänker: "Nu förstår jag hur världen fungerar." I samma ögonblick har boken misslyckats. För då har läsaren gjort exakt det boken försöker undvika – ersatt ett perspektiv med ett annat.
Samtidigt finns den motsatta möjligheten. Att boken aldrig blir en ny ideologi, utan i stället en påminnelse om att varje modell bara är en modell. Att vetenskapen beskriver vissa aspekter av verkligheten, filosofin andra och den subjektiva upplevelsen ytterligare andra. Inte konkurrerande sanningar, utan kompletterande perspektiv.
Den största paradoxen är därför att Holy Paradox bara lyckas om läsaren till slut inte längre behöver hålla med den. Om boken blir ett slutmål har den misslyckats. Om den blir en bro till ett friare sätt att tänka har den lyckats.
Kanske är det den mest passande paradoxen av alla.
En bok som uppfyller sitt syfte först när människor vågar lägga den åt sidan.
