1. Mönstret finns i kroppen före alla berättelser

Innan något av detta blev myt var det biologi. Varje människa som någonsin funnits har blivit till genom separation från en kvinnas kropp. För att något ska finnas måste det skiljas från sitt ursprung – navelsträngen klipps. Ingen kommer in i världen stående – barnet faller, huvudet först, genom porten. Och smärtan i födandet är exakt priset för att ett nytt medvetande skiljs ut ur ett annat.

Det är detta mönster – separationen, nedstigningen, porten, priset – som mänsklighetens myter sedan har berättat om och om igen, i allt mer abstrakta former. Fallet är inte i första hand en berättelse. Det är en kroppslig verklighet som senare blev berättelse. Och den kroppen är kvinnans.

Det är värt att hålla i minnet genom hela den historia som följer, för historien handlar om hur mönstret steg för steg togs ur kroppen, kodades om till manliga furstar och änglar – och hur den verkliga porten till slut fick bära skammen.

2. Morgonstjärnan var en gudinna (ca 4000–1600 f.Kr.)

Den äldsta kända gestalten för Venus – morgon- och aftonstjärnan, stjärnan som stiger före gryningen och sjunker före alla andra – är inte en fallen ängel utan en gudinna: Inanna i Sumer, senare kallad Ishtar i Babylonien, dyrkad från åtminstone 4000–3500 f.Kr. och därmed en av de äldsta gudomar vi överhuvudtaget känner till.

Hennes mest berömda myt, nedtecknad på lertavlor ca 1900–1600 f.Kr

Notera vad myten säger i sin äldsta form: nedstigningen är frivillig. Den är inte ett straff utan en passage – en tjänst med ett pris. Venus-gestalten som går ner i mörkret och kommer upp igen är här varken ond eller fallen. Hon är porten mellan världarna, och rörelsen genom mörkret är helig.

3. Gudinnan som skrevs ut (ca 900–500 f.Kr.)

Den tidiga israelitiska religionen kände också det kvinnliga gudomliga. Arkeologin har gjort det svårt att förneka: inskrifter från Kuntillet Ajrud (ca 800 f.Kr.) välsignar i klartext vid "Jahve och hans Ashera". Gudinnan Ashera, den kanaaneiska modersgudinnan, dyrkades vid Jahves sida, och hennes kultpålar stod i templen tills reformkungar som Hiskia och Josia (700–600-talet f.Kr.) lät hugga ner dem.

Bibeln vittnar själv om hur seg utrensningen var. Profeten Jeremia (kap. 7 och 44, ca 600–580 f.Kr.) rasar mot folket – och särskilt mot kvinnorna – som envisas med att baka offerkakor åt "Himladrottningen", en Venus-gudinnegestalt i Ishtars efterföljd. Kvinnorna svarar honom trotsigt att det gick dem bättre när de ännu fick offra till henne (Jer 44:17–18).

Samtidigt kodas det kvinnliga om i lagen och urhistorien. I 1 Moseboken 3:16 görs födslosmärtan till ett straff, utdömt som betalning för kunskapen:

"Med smärta skall du föda dina barn."

Och i 3 Moseboken 12 förklaras kvinnan rituellt oren efter förlossning – dubbelt så länge om barnet är en flicka. Läs det långsamt: den handling som bär varje nytt ljus in i världen klassades som det orena, och dess smärta som skuld. Porten hade börjat få bära skammen.

4. Ursprunget: en titel i Guds hov, inte en fiende (ca 1000–500 f.Kr.)

I den hebreiska bibelns äldsta skikt finns ingen djävul. Ordet satan (hebreiska שָׂטָן) är ett vanligt substantiv: "motståndare", "anklagare". Det används till och med om Guds egen ängel, som ställer sig i Bileams väg "som en satan" (4 Mos 22:22).

I Jobs bok uppträder ha-satan – "anklagaren", med bestämd artikel, alltså en titel och inte ett namn – som medlem av Guds himmelska hov:

"En dag kom gudasönerna och trädde fram inför Herren, och Anklagaren [ha-satan] var med bland dem." (Job 1:6)

Han är en åklagare i Guds tjänst som prövar Jobs lojalitet – med Guds uttryckliga tillåtelse. Samma bild i Sakarja 3:1–2. Och det avgörande beviset för att denna teologi inte var dualistisk är att Gud själv beskrivs som upphov till bådadera:

"Jag danar ljuset och skapar mörkret, jag ger lyckan och skapar olyckan. Jag, Herren, gör allt detta." (Jesaja 45:7)

I ursprunget behövde Gud ingen motpol. Allt – även mörkret – rymdes i den ende Guden.

5. Omskrivningen, dokumenterad i Bibeln själv (500-talet → 300-talet f.Kr.)

Det tydligaste beviset på att betydelsen förändrades är att Bibeln innehåller samma berättelse två gånger – med olika aktör. I 2 Samuelsboken 24:1, skriven före den babyloniska exilen:

"Herrens vrede upptändes åter mot Israel, och han eggade David mot dem: 'Gå och räkna Israel och Juda.'"

Det är Gud som eggar David. När Krönikeböckerna återberättar samma händelse efter exilen (ca 350–300 f.Kr.) står det:

"Satan trädde upp mot Israel och eggade David till att räkna Israel." (1 Krönikeboken 21:1)

Gud har bytts ut mot Satan. Här syns förskjutningen svart på vitt: en senare generation kunde inte längre acceptera att Gud var upphov till det onda, så det obekväma flyttades till en annan gestalt. Det som inte fick höra till Gud behövde någon annanstans att bo.

6. Varför just då? Persien (539–332 f.Kr.)

Mellan de två versionerna hände Persien. När Kyros erövrade Babylon 539 f.Kr. kom judarna under persiskt styre i två århundraden. Persernas religion, zoroastrismen, byggde på kosmisk dualism: ljusets och sanningens ande (Ahura Mazda) mot mörkrets och lögnens ande (Angra Mainyu). Denna tankefigur – som den äldre israelitiska religionen saknade – sipprade in i judiskt tänkande. Det är i mötet med persisk dualism som anklagaren i Guds hov börjar sin vandring mot att bli Guds fiende.

7. Stelnandet: ondskan får gestalt, lager på lager (ca 300 f.Kr.–100 e.Kr.)

Det stora bygget sker i judiska skrifter som aldrig kom med i den hebreiska kanon, och det går att följa steg för steg.

Enoks bok (Väktarnas bok, ca 300–200 f.Kr.) utvecklar myten om änglar som föll från himlen och lärde människorna förbjuden kunskap. Ledarna heter här inte Satan utan Azazel och Shemihaza; ängeln som "ledde Eva vilse" kallas Gadreel. Ondskan har fått gestalter men ännu inget samlat namn.

Jubileerboken (ca 150 f.Kr.) kallar ondskefursten Mastema.

Dödahavsrullarna (Qumran, ca 150 f.Kr.–70 e.Kr.) visar dualismen färdig i judisk miljö: Krigsrullen beskriver slutkriget mellan "ljusets söner" och "mörkrets söner", där mörkret leds av Belial. Den zoroastriska grundfiguren – två andar, ljus mot mörker – bor nu i judisk teologi.

Salomos vishet (ca 50 f.Kr.–50 e.Kr., skriven på grekiska i Alexandria) tar det avgörande steget och kopplar döden i Eden till djävulen:

"Genom djävulens avund kom döden in i världen." (Salomos vishet 2:24)

Detta är en efterhandskonstruktion: i Första Moseboken är ormen bara "listigast av alla vilda djur". Som Biblical Archaeology Society torrt konstaterar förekommer Satan inte i 1 Mos 2–3 "av det enkla skälet att när berättelsen skrevs var föreställningen om djävulen ännu inte uppfunnen". Men genom den nya läsningen får berättelsen om kunskapen i Eden sin färdiga skuldfördelning: djävulen bakom ormen – och Eva, kvinnan, som den som föll för honom och drog döden över världen. Kunskapens förmedlare och porten kopplas ihop i samma skuld.

Under samma period hade Septuaginta – den grekiska översättningen gjord av judiska lärda i Alexandria under Ptolemaios II (ca 285–246 f.Kr.) – återgett ha-satan med ho diabolos, "förtalaren". Nu smälter titlarna samman till ett namn på en och samma gestalt.

8. Ja – det fortsatte in i Nya testamentet (ca 50–150 e.Kr.)

När Nya testamentet författas – Paulus brev ca 50–61 e.Kr., evangelierna ca 70–100, Uppenbarelseboken ca 95 – är utvecklingen fullbordad och tas för given. Ingen NT-författare argumenterar för att djävulen finns; läsaren förutsätts redan bo i den dualistiska berättelsen.

Kontrasten mot Job är dramatisk. Anklagaren som behövde tillstånd för varje handling har blivit "denna världens furste" (Joh 12:31), "denna tidsålderns gud" som "förblindat förståndet hos dem som inte tror" (2 Kor 4:4), och "lögnens fader":

"Han har varit en mördare från början ... När han ljuger talar han med egna ord, ty han är en lögnare och lögnens fader." (Johannesevangeliet 8:44)

I öknen möter han Jesus i personlig tvekamp (Matt 4, Luk 4). Efesierbrevet 6:12 gör tillvaron till en kamp mot "ondskans andemakter i himlarymderna". Och i Uppenbarelseboken 12:9 svetsas till sist alla trådar ihop:

"Och den stora draken kastades ner, den gamla ormen, han som kallas Djävul och Satan och som förför hela världen."

Ormen, draken, anklagaren, förtalaren – en enda gestalt. Sammansmältningen som tagit sexhundra år är klar.

9. Namnet: hur morgonstjärnan blev djävulen (700 f.Kr.–1611 e.Kr.)

Återstod bara att ge honom ljusbärarens namn. Jesaja 14:12 (700-talet f.Kr.) hånar den babyloniske kungens fall med en astral bild: helel ben shachar, "lysande stjärna, gryningens son". Forskningen menar att bilden lånats från en kanaaneisk astralmyt – i Ugarit-texterna finns Venus-guden Attar som försöker bestiga Baals tron, misslyckas och stiger ner. Lägg märke till att Venus-gudomen här har bytt kön: kvinnlig i Mesopotamien (Inanna), manlig i Ugarit. Och tecknet har bytts med könet – Inanna steg ner frivilligt; Attar och Helel störtas. Nedstigningen har blivit bestraffning. Passagen har blivit hybris.

Septuaginta återgav helel med grekiskans heosphoros, gryningsbäraren. När Hieronymus på påve Damasus uppdrag gjorde den latinska översättningen Vulgata (382–405 e.Kr.) valde han latinets ord för morgonstjärnan: lucifer – "ljusbärare", på latin ett helt oskyldigt ord, ett vanligt namn på planeten Venus.

Kopplingen till djävulen gjordes av kyrkofäderna. Origenes (ca 184–253) läste Jesaja 14 och Hesekiel 28 som en dold berättelse om Satans urfall – trots att texterna uttryckligen handlar om kungarna av Babylon och Tyros. Justinus Martyren, Tertullianus och Augustinus befäste samtidigt identifikationen av Edens orm med Satan. Genom Vulgatas tusenåriga dominans, King James-översättningens "Lucifer" (1611) och till sist Miltons Paradise Lost (1667) blev ljusbärarnamnet definitivt djävulens.

Så fick en hånvisa över en babylonisk kung – som i sin tur lånat en Venus-myt som ännu tidigare varit en gudinnas – via två översättningssteg och en allegorisk läsning bära hela myten om ljusbärarens fall.

Fyra mörka konstpaneler visar en gudinnas förvandling till fiende: kronad gudinna med måne och stjärna, förnedrad kvinna vid eld, ängel inför tronande gud, bevingad demon i storm.

10. Motströmmen: Sofia och de som läste tvärtom (100–300-talet e.Kr.)

Att omkodningen inte var oundviklig visar gnostikerna. I deras skrifter (100–300-talet e.Kr., bl.a. Nag Hammadi-texterna) är det Sofia – Visheten, en kvinnlig gudomlighet – vars fall ur ljusvärlden ger upphov till den materiella världen. Fallet är hos dem inte ett brott utan själva skapelsens mekanism, och ormen i Eden läses som kunskapens befriare, inte som fienden. Kyrkan förklarade dem som kättare och deras skrifter grävdes ner i öknen, där de återfanns först 1945. Även motläsningen bar alltså det kvinnliga – och även den fick bära mörkrets namn.

11. Ursprung mot resultat

Ställ nu början mot slutet.

I ursprunget: fallet är en födelse – den kroppsliga separation genom vilken varje medvetande kommer in i världen. Venus-gestalten som stiger ner i mörkret är en gudinna, och nedstigningen är frivillig, helig, en tjänst med ett pris. Satan är en titel på en åklagare i Guds eget hov. Gud rymmer själv både ljus och mörker. Ormen är ett listigt djur. Morgonstjärnan är en babylonisk kung.

I resultatet: fallet är ett brott. Venus-gestalten är manlig, störtad och ond. Satan är Guds kosmiske fiende, identisk med ormen, draken och Lucifer. Gud är enbart ljus, och allt mörker bor hos motståndaren. Kvinnan bär skulden för kunskapen, orenheten för födandet – och gudinnan är borta.

Varje steg går att datera och tillskriva. Reformkungarna högg ner Asherapålarna (700–600-talet f.Kr.). Krönikeförfattarna bytte ut Gud mot Satan (ca 350–300 f.Kr.). Apokalyptikerna skrev de fallna änglarnas myt (ca 300–200 f.Kr.). Qumranförsamlingen delade världen i ljusets och mörkrets söner (ca 150 f.Kr.–70 e.Kr.). En alexandrinsk jude lade döden på djävulens avund (ca 50 f.Kr.–50 e.Kr.). Nya testamentets författare ärvde alltihop som självklarhet (50–150 e.Kr.). Hieronymus gav gestalten namnet Lucifer (382–405), och kyrkofäderna från Origenes till Augustinus läste in fallet i texter som handlade om något annat.

Ingen enskild hittade på djävulen. Men varje generation flyttade mönstret ett steg längre från kroppen och ett steg närmare fienden – tills den rörelse som varje födelse upprepar, nedstigningen genom porten in i mörkret och tiden, hade blivit ondskans egen biografi. Berättelsen stelnade stelnade för att den var användbar: den löste det ondas problem genom att ge det ett ansikte, ett rike och ett namn – och räkningen skickades till bäraren.

Det är den historien dikten "Fallet" vänder på. Inte genom att påstå en annan historia, utan genom att läsa mönstret tillbaka till sitt ursprung: fallet var aldrig en furstes störtande. Det var, och är, en födelse. Porten varje ljus föds genom fick bära skammen – och den som ser det står redan utanför berättelsen som delade ut den.

Källor