Vad är meningen med livet?

Varje civilisation som någonsin existerat har ställt den här frågan. Filosofer har ägnat karriärer åt den. Religioner har grundats på svar till den. Människor har dött i försvar av dessa svar.

Och ändå sitter du här och frågar.

Den första ledtråden kanske är att frågan gör något märkligt med frågeställaren.

Livets mening har enligt olika allvarliga tänkare varit bland annat njutning, dygd, förening med Gud, frånvaro av lidande, ansamling av kunskap, kärlek, tjänande, självförverkligande, spridandet av gener och universums värmedöd.

Inget av dessa svar har någonsin tillfredsställt någon fullt ut, särskilt länge. Problemet är att de placerar meningen utanför upplevelsen av att fråga. Svaret säger: Meningen finns där borta. Gå och hämta den!

Men meningen är ingen destination och kan inte ägas. Att söka den som om den vore det är ett av de säkraste sätten att aldrig finna den.

Frågan om meningen med livet gömmer sig ofta i andra frågor:

• Varför spelar något av detta roll?
• Varför är just jag här?
• Finns det något jag borde göra som jag inte gör?

Under allt detta ligger den egentliga frågan: Är det här allt som finns?

Och svaret på den frågan är i alla fall: Nej. Men kanske inte på det sätt du hoppas.

För att börja förstå frågan måste vi först välja en utgångspunkt vi inte är vana vid. Dra bort bordsduken, strunta i porslinet, vänd hela bordet upp och ner.

För medvetande – varseblivning i sig – är inte en biprodukt av hjärnan, något som uppstår ur tillräckligt komplex materia och försvinner när materian slutar fungera. Det är ett antagande utklätt till slutsats, varken demonstrerat eller demonstrerbart. Vi har baserat hela vår världsbild på en modell som har en motsatt spegelbild – men den baksidan talar vi aldrig om. Vi kallar den ena sidan för sanning och tiger om den andra.

Redan här döljer sig en struktur värd att se. För att ett medvetande ska kunna uppleva något måste det separeras från sig själv – det måste ha ett "det andra" att peka på. Och för att det inte ska bli för enkelt att genomskåda måste mekanismen döljas. Väljer vi idealismens språk säger vi att medvetandet gömmer sig för sig självt. Väljer vi programmerarens säger vi att medvetandet kapslar in sitt inre tillstånd och bara exponerar ett gränssnitt – världen som publika metoder, källan som privat variabel. Observera att förklaringarna är varandras motsatser: den ena sidan fri, den andra fast. Ande och arkitektur. Luft och jord. Tanke och materia. Redan sättet vi förklarar döljandet på tvingar oss att välja en sida av myntet.

Forskare och filosofer argumenterar på allvar för att medvetandet är det primära. Här vill jag vara lite dryg och konstatera att det är ganska frustrerande att, när du väl sett igenom vissa saker, hela tiden behöva förkasta det ena eller det andra. Myntet har två sidor. Precis som två fysiska ögon ger djupseende ger kombinationen av två modeller djupseende i den upplevelse vi lever i. Man väljer fortfarande – men man gör det med vetskapen om att andra tolkar saker på ett annat sätt. Risken att någon måste dö för ett begränsat perspektiv minskar.

Det sista är förresten inte riktigt sant. Det beror på hur den nyvunna kunskapen tillämpas. Men för en värld som drunknat i materialism skulle det förmodligen innebära en rejäl ljusning – ett tag. Tills innebörden sjunkit in i kollektivet och tiden bearbetat även den. För sanning är rörlig – och den stelnar när den blir kollektiv egendom. Insikt blir dogm, dogm blir identitet, och identitet försvaras. Då har sanningen bytt funktion – från dörr till mur – och spänningen börjar byggas upp på nytt. Allt rör sig i cykler, ljuset också.

Ett medvetande som är det primära leder obönhörligt vidare till nästa fråga: då är vi, bakom upplevelsen, troligtvis eviga. Och med det synsättet finns inga straff bakom ridån – bara roller som spelats färdigt. Även den ondaste onda är en nödvändig karaktär i en upplevelse som inte får vara begränsad, i ett system som enligt sin egen logik är oändligt. Men straffens frånvaro betyder aldrig konsekvensernas frånvaro – det är tvärtom konsekvensen som gör straffet överflödigt. Varje handling förändrar spänningen i den totala matrisen och får ett svar: den som skadar lever i en värld där skadan finns, och rollen han valt spelar tillbaka mot honom genom alla han möter – och genom att hans egen blick börjar se världen på det sätt som bekräftar rollen. Ingen dömer. Systemet väger bara. Handling och konsekvens upprätthåller balansen – och besätter samtidigt alla roller: förövaren föder beskyddaren, förlusten föder sökaren, mörkret föder den som tänder ljus. Det är därför ingen roll kan strykas ur pjäsen – ta bort en, och dess motroll står utan orsak.

Om det stämmer – och följ logiken hellre än obehaget: du är medvetenhet som antagit en särskild form, på en särskild plats i tid och rum, med en särskild uppsättning erfarenheter tillgängliga för sig.

När folk talar om att vi lever i en simulering är det människan som återigen finner det mystikerna sett i tusentals år – kanske mycket längre. Hinduismen kallade det maya: världen som slöja, verklig nog att leva i, overklig nog att kunna genomskådas. Platon satte oss i grottan framför skuggspelet. Gnostikerna talade om en värld skapad av en lägre byggare. Buddhismen om dröm och uppvaknande. Samma upptäckt, om och om igen – och varje tid klär den i sin mest avancerade teknik. Antiken hade skuggor och eld, så sanningen blev en grotta. Vi har datorer, så sanningen blev en simulering. Simuleringsteorin är ingen ny insikt: den är den gamla insikten, översatt till kisel.

Och lägg märke till att det följer exakt det mönster vi redan sett: den levande insikten måste ta form för att kunna delas – och formen lånas alltid från det samtiden känner bäst. Mystikern såg det direkt; berättaren klädde det i grottor, slöjor och drömmar; vi klär det i processorer. Kläderna åldras, kroppen är densamma.

Stelnandet pågår dessutom redan – simuleringsteorin har hunnit få sina skrifter, sina uttolkare och sin externa gud i form av en simulator ingen kan nå. Om vem som bygger det nya prästerskapet, och vad det kostar den som flyttar in i deras berättelse, har jag skrivit i Det nya prästerskapet bär inga kåpor. Här räcker det att se själva lagen: ingen insikt undgår sin stelning. Inte mystikens. Inte teknikens. Inte heller den här textens.

Varför upplevelse kräver separation

Men om allt är medvetande – om det i grunden bara finns en enda sak – varför känns det då som att det finns många saker? Varför separationen? Varför lidandet? Varför känslan av att vara ett litet, ändligt jag i ett likgiltigt universum?

Därför att upplevelse kräver kontrast.

Du kan inte uppleva värme utan möjligheten till kyla. Du kan inte känna glädje utan förmågan till sorg. Du kan inte uppfatta någonting alls utan skillnaden mellan den som uppfattar och det som uppfattas. Separationen är själva systemet – mekanismen som gör upplevelse möjlig.

Medvetandet, i sitt odelade tillstånd, är fullständigt – men det kan inte erfara sig självt. Det finns inget att ta spjärn mot, ingen berättelse att berätta. Rent varande, utan något sätt att veta vad det är.

Uppdelningen i självt och värld, i dig och allt annat, är det som gör upplevelse möjlig. Och glömskan av den ursprungliga enheten är villkoret för allt som följer.

Du är medvetande, tillfälligt ordnat i en form som kan förundras över sig självt.

Så vad är meningen med livet?

Frågan förutsätter att mening läggs till livet utifrån – ett syfte tilldelat av något större, en anledning som rättfärdigar helheten när den väl hittas.

Men om medvetandet är primärt – om universum är en erfarenhet som vecklar ut sig inifrån – då är mening inget livet har. Det är något livet är. Närmare bestämt: rörelsen själv. Medvetandet som delar sig, glömmer sig, söker sig, finner sig – och börjar om. Och en rörelse kan aldrig förklaras, för varje förklaring är en stillbild av något som bara finns i farten. Men den går att förhålla sig till. Det är skillnaden frågan aldrig ser: den ber om en förklaring, och det enda som finns att få är en relation. Därför känns varje svar som ett svek – och därför förändrar sökandet sökaren i stället för att leverera ett fynd.

Varje ögonblick av verklig erfarenhet – glädje, sorg, förvirring, kontakt, förlust, förundran – är medvetandet som lär känna sig självt genom en särskild form. Hela spektrumet. Även de delar som är svåra. Särskilt de delar som är svåra.

Det här är inget bekvämt svar. Det upplöser inte lidandet, förklarar inte orättvisan, gör inte förlusterna lättare att bära. Men det omformulerar frågan – från: vad är meningen med livet? till: vad är detta ögonblick ett uttryck för?

Svaret är alltid: allt. Genom nuet. Genom dig.

“Livet har ingen mening!” - ett motargument

Det finns en position som seriösa människor ibland intar: livet har ingen mening. Universum är likgiltigt. Medvetandet är en olyckshändelse. Allt som känns betydelsefullt är bara kemi, och kemi bryr sig inte.

Ståndpunkten hänger ihop. Men den bär på ett problem den inte kommer undan.

I samma ögonblick du hävdar att livet saknar mening har du gett det en:

meningslöshet.

Nihilisten står inte utanför systemet och betraktar det neutralt. Han befinner sig inuti det, precis som alla andra, och gör ett påstående om vad som betyder något. Och påståendet att ingenting betyder något betyder uppenbarligen mycket för honom – annars skulle han inte framföra det.

Det här är ingen ordlek. Det går inte att stiga ut ur meningen för att utvärdera den. Utvärderingen är själv en meningsskapande handling.

Och en sak till. Om allt verkligen är meningslöst är ingenting föreskrivet – och då står det dig fritt att ge vad som helst vilket värde som helst. En tom canvas begränsar ingen målare. Konsekvent genomförd slutar nihilismen i frihet att skapa mening. Även den vägen leder alltså till mening.

Men dina val får konsekvenser. Och de är inte alltid angenäma. Av exakt samma anledning som det angenäma kräver det oangenäma – och som en oändlig Gud inte kan vara begränsad. Överallt där något verkar, svarar något. Ingen himmel, inget helvete, ingen som håller räkning, men en väv.

Vem är det som frågar?