Taoismen (daoismen) är en kinesisk filosofisk och andlig tradition som växte fram runt 500-talet f.Kr., med Laozis Daodejing och senare Zhuangzis skrifter som klassiska källor. I centrum står Dao (Tao) – "Vägen" – ett ord som pekar mot det som ligger bakom och genomsyrar allt, men som enligt texten själv inte kan fångas i ord: "Den Dao som kan namnges är inte den eviga Dao."
Ett av taoismens mest kända begrepp är wu wei, ofta översatt som "icke-görande" eller "handling utan onödig kraft". Det handlar inte om passivitet, utan om att handla i samklang med det naturliga flödet i stället för att pressa fram resultat mot motståndet i tingens ordning. Vatten är den klassiska bilden: mjukt, formlöst, men i längden starkare än det hårda.
Naturen står genomgående som förebild. Årstider växlar, dag blir natt, växtlighet vissnar och gror igen – och den mänskliga strävan att kontrollera eller påskynda dessa cykler ses ofta som källan till lidande. Klokheten ligger i att röra sig med cyklerna snarare än mot dem.
Taoismen omfattar också begreppsparet yin och yang – motsatser som förutsätter och övergår i varandra, aldrig helt åtskilda. Mörker bär frö av ljus, stillhet bär frö av rörelse. Över tid utvecklades taoismen även till en organiserad religion med tempel, ritualer och gudavärldar, vid sidan av sin filosofiska gren.
Den filosofiska taoismen är i grunden praktisk och stillsam snarare än dogmatisk: den föreslår ett sätt att förhålla sig till livet, inte ett system av påbud. Denna öppenhet är en av anledningarna till att den fortsatt talar till läsare långt utanför Kina, även i sammanhang som inte kallar sig religiösa.