Den som är säker på vad den ser
har slutat titta.
Gå din vanliga väg en morgon
och fråga dig:
vem gjorde det valet?
Varje val har sin skuggsida.
Varje blick sitt bortvalda.
Inget val försvinner för att det inte togs –
det lägger sig på andra sidan
och vandrar med.
Var inte rädd för det.
Det är din skugga.
Utan skuggor, inga upplysta vägar.
Utan det bortvalda, inget valt.
Blunda med ena ögat.
Det bortvalda märks inte –
allt finns kvar.
Ändå försvann något:
djupet – som bor
i skillnaden mellan två blickar.
Så är världen byggd.
Du och den andre –
två ögon som ser samma sak.
Detta är dualismen.
Inte kriget om vad världen är gjord av –
utan avståndet mellan två blickar,
lagom brett för att ge upplevelsen djup.
Föreställ dig ett band med två sidor
som aldrig kan röra varandra.
Hur skulle det delade komma hem?
Vrid bandet ett halvt varv.
Slut det.
Nu finns bara en yta –
men den minns sina sidor.
Så fungerar du.
För att göra upplevelse möjlig
måste enhet låtsas vara två.
Och där någonstans går du.
Men du går inte ensam.
Skuggsidan har fötter.
Den går under dina, steg för steg,
fot mot fot, alltid nedanför.
Valet av riktning gjordes i första steget.
Den enas spår ska du finna.
Den andra ska du möta.
Ingen brådska.
En dag ligger spår framför dig.
En främlings, tänker du.
Du har höttat åt de här stegen förut –
på avstånd var de allt du inte är.
Problemet är att de verkar bekanta.
Främmande spår skaver inte så precist.
Och storleken tycks passa.
Aldrig, sa du en gång.
Nu går du i samma spår.
Och den som kommer emot dig –
hälsa.
Eller låtsas att det regnar.
Mötet sker ändå.
Ett ansikte känner igen sitt ansikte
även när båda tittar bort.
Ett liv kan trassla sig.
Inte av vandrandet – steg vrider ingenting.
Men vägen bytte riktning och du höll dig kvar.
Varv efter varv spjärnade du emot,
trodde att du höll ihop dig –
du vred upp dig.
Du som krigar mest äger inte striden.
Striden äger dig.
Till slut står du vid sidan av vägen
och allt är vildmark.
Bandet har härvat sig kring sig självt.
Dra inte. Klipp inte.
Mer motstånd är ett varv till.
Minns den märkliga främlingen du inte orkade lyssna på.
Klart det lät baklänges:
personen går åt andra hållet.
Personen kommer från sträckan du har framför dig.
Lyssna. Inte direkt för svarens skull –
utan för att du, medan du lyssnar,
inte spjärnar.
Öglorna är inte knutar.
Bara en väg du valde bort
för att vandra i snår och vildmark.
Det finns ingen mark bredvid bandet.
Vildmarken är väg, igenvuxen.
Du stod aldrig bredvid.
Släpp och känn.
Det du står på bär.
Ett varv är längre än en livstid.
Du hinner inte runt.
Du är ett par skor på vägen,
och skor byts.
Stegen glömmer.
Vandringen minns.
Det som går i dig har gått förut.
Den som går hela varvet
kommer hem spegelvänd.
Trots det sitter hjärtat på samma plats –
och allt ser ut precis som vanligt.
Ute ser du samma gata.
Ändå verkar allt nytt.
Sök inte utanför.
Det finns inget –
bara sträckor du ännu inte gått,
och de väntar utan att vänta.
Gå vidare, om du vill.
Eller vänd.
Vägen leder alltid hem.
Den som går hela vägen
ser ryggen på sig själv.
Utanför tiden.
